AnnaMaria

Jag vet inte vad jag väger.
Har inte stått på vågen på riktigt länge.
Men jag känner mig fet, väldigt fet.

Jag sitter i köket nu. Försöker tvinga i mig frukost. Det går inte så bra. Jag måste i alla fall svälja mina tabletter, och det gör jag helst med mjölk, så nåra deciliter mjölk kommer jag i alla fall få i mig...

Den 7:e mars flyttar jag.
Till en egen lägenhet. Då får jag mer frihet. Frihet att fixa allting själv. Jag avskyr att laga mat. Jag avskyr att överhuvudtaget tänka på mat. Jag fullkomligen HATAR att handla mat. En gissning landar på att jag kommer att leva på nutrilett eller nått.
Min vikt kommer att rasa.

Grejen är bara att jag är likgiltig till det.
Mager - fet... Man är ju ful i alla fall...

Jag vet bara att jag skulle trivas bättre i en mager kropp än i en fet.

Jag bara svamlar nu...
Tabletterna var det ja....

1. Jag är 163 cm lång.

2. Det är inte jag på bilderna. Jag kan bara drömma om att vara sådär mager. I själva verket är jag helt "normalbyggd", jag har strl. small/medium på kläder, 29" på jeans osv. Normal... Usch vad jag avskyr det ordet...

Jag vet inte riktigt vad som händer, men vikten rasar i alla fall.
Jag är så jävla förvirrad just nu. Jag vet inte vad det är jag vill riktigt...

Såg just att jag har fått flera nya prenumeranter på Bloggkoll, trots att jag knappt skriver något i bloggen numer.
Det känns inte som om jag har så mycket att skriva. Jag kliver upp på morgonen, vågar inte väga mig för att jag är rädd att bli totalnere om jag har gått upp eller tokhetsig på att svälta om jag har gått ner. Sedan käkar jag mina tabletter, promenerar med hundarna, gör ingenting, promenerar med hundarna, sitter lite vid datorn eller ser på tv, mamma och pappa kommer hem och då äter jag lite middag med dom, sen kanske jag och pappa promenerar med hundarna ner till sjön så vi kan släppa dom lösa en stund.

Det är vad jag gör på dagarna.
Spännande? Inte ett skit faktiskt.

Det börjar gå neråt igen.
Tack gode gud för det, annars hade jag nog blivit knäpp. På riktigt alltså. Det är svinkallt här idag, så att gå ut och motionera är inte att tänka på. Tur då att jag inte har ätit så mycket. Måste ha gått ner till imorgon, måste...

Jag håller på att förgås av äckel.

Är hungrig som en idiot, men kan inte få mig för att äta frukost, jag är för tjock. Dessutom har jag gått ner ett kilo den senaste veckan, kan ju inte förstöra det genom att äta...

Var jag än tittar på min kropp så ser jag bara fett

Jag är tjock, full med ångest och fett.
Jag väger massor, vågar inte ställa mig på vågen, den dör säkert då.

Jag tror inte längre på den ljusglimt som skymtar där framme vid horisonten. Det kan lika gärna vara en hallucination...

Igår skulle jag dämpa sötsuget med Cola Zero, så jag gick och köpte en stor flaska att ha "ifall att". Jag ställde den mellan soffan och väggen när mamma kom hem för att hon inte skulle hälla i sig allt själv, det räcker väl med att jag är glupsk nog som det är...
Imorse när jag klev upp stod den inte kvar.

Mamma hade hittat MIN dricka och druckit upp den!

Schysst...

Middag med mina föräldrar idag.
Jag åt en potatis. Det gick inte att äta mer.

Först och främst så blev det potatis och köttgryta. Ingen höjdare. Ångesten säger till mig att det inte är värt att äta det, det är inte tillräckligt gott för att vara värt kalorierna.
Sen hade mamma haft öppet fönstret och vädrat. Och jag som inte ätit nånting på hela dagen frös nästan fötterna av mig bara av att gå in i rummet. Så jag hämtade täcket för att svepa in mig i det så jag skulle överleva hela middagen.
Skrik och bråk.
Slutade med att jag tvingade i mig potatisen som mamma redan hade lagt på tallriken och gick sedan från bordet.

Det gick inte idag heller.

Tänk om man kunde äta utan att behöva bry sig...

Magen säger att den är hungrig.

Jag ignorerar det. Inte så att jag inte vill äta, jag har ätit väldigt lite idag, så det spelar inte så stor roll. Utan för att jag måste passera mamma och pappas sovrum för att komma till köket. Kan bara tänka mig vilka kommentarer jag skulle få om jag öppnade kylskåpet mitt i natten...

En sak som är jävligt jobbig med att ha ätstörningar är inställningen att allt är värt det, bara man går ner i vikt några kilon.
Beställde just hem en hel massa kosttillskott som ska öka fettförbränningen, minska aptiten och ge mer energi.
Vet inte om dom hjälper, och egentligen har jag inte råd att köpa onödiga saker just nu.

Ändå gör jag det.
Varför?
För att stilla ett tvång?
Eller för att försöka nå upp till ett mål?

Tack föresten för alla gulliga kommentarer i förra inlägget. När jag läser sånna saker så kommer den friska sidan av mig fram. Den som ryter och skriker att det här är så FEL!
Hon stannar inte kvar, men hon tittar förbi, och det är kanske ett steg på vägen...

Jag väger mig knappt nu längre.
Eller, tja, jag väger mig, men vi har ju inte en enda våg som visar rätt i det här huset, så det spelar inte så stor roll vad den visar för siffror.

Huvudsaken är vad jag gör.
Jag så mentalt nere just nu att jag knappt orkar gå ut med hundarna. Därmed gör jag inte så mycket. Men jag äter heller inte ordentligt.

En helt normal dag:
Frukost: Svälja ner tabletterna med några klunkar minimjölk eller lättfil. ~50 kcal
Lunch: Ev. ett glas mjölk eller en smörgås, oftast ingenting. ~ 0-200 kcal
Mellanmål: Ev. en frukt, oftast ingenting. ~  0-150 kcal
Middag: Vad som serveras, normal eller lite mindre än en normal portion. ~ 3-600 kcal
Kvällsfika: En frukt för det mesta, annars ca en dl lättfil eller minimjölk. ~ 20-100 kcal

Idag har jag i runda släng fått i mig 5-700 kcal. Vet inte riktigt, har inte varit så noga med att hålla reda på det. Det är inte mindre än 500 i alla fall, för idag lyckades jag faktiskt äta alla mål som är uppskrivna.

För er som undrar varför jag har en ätstörning eller varför jag inte pratar med mina föräldrar om den. Här har ni två dialoger som har ägt rum hemma de senaste dagarna.

Mamma: Men du har ju typ... anorektiskt "tankesätt". Fast utan att ha anorexia då.
Jag: UNS kallas det då.
Pappa: Utan Några Symtom eller?

Tack, verkligen...


Igår:
Mamma: Inte konstigt att du är så här, du har knappt ätit nånting idag.
Jag: Allt beror inte på vad man äter och inte äter.
Mamma: Ne, men försök äta nånting i morgon så ska du se att du mår bättre då.

Idag:
Dålig aptit som vanligt och det enda vi hade var lite blåbärspaj som jag petade i mig. Det var gott och jag fick massor med ångest av det. Mitt i ångesten kom mamma och pappa hem från jobbet.
Pappa: Har du ätit upp HELA pajen!?
Jag: Det var ju inte nå mycket kvar av den.
Mamma: Det var ju nästan halva, det såg jag ju imorse!
(Jag tänker: Kanske du åt resten då da!)
Jag: Det var det ju inte! I alla fall inte det jag åt!
Pappa: Du äter ju alltid upp allting som är kvar.
Jag: Gör jag INTE!
Pappa: Joho, du åt ju den där sista bullen i påsen häromdan, och nu pajen.
Jag: Det var för fan EN bulle kvar i en påse som innhöll typ 20 st. Och jag hade inte rört den tidigare till skillnad från er!
Pappa: Det spelar väl ingen roll hur lite som är kvar, det smakar väl ändå gott när jag kommer hem från jobbet!
Jag: Men baka en ny paj-jävel då!
Mamma: Men vi kan ju inte baka varje dag!?

Är det så konstigt att jag har problem med maten?

Och då är dom ändå lugna nu. När jag gick skola, speciellt högstadiet, så var det mycket värre. Vad jag än åt, och då menar jag verkligen VAD JAG ÄN ÅT, så fick jag alltid en kommentar i likhet med: Tänk på vad du stoppar i dig, eller, Behöver du verkligen äta det där?

Någon som vill köpa ett par föräldrar?

108 Antidepp
55 Ipren/Magnecyl
29 Sömntabletter
70 cl Abstinthe 60%

Tror ni det räcker?

Jag står stilla på vågen och det står stilla i huvudet. Jag vill verklligen inte vara så här tjock!

Världens mardröm när jag ställde mig på vågen i morse.
Först tyckte jag att det var en lite konstig vikt, så jag ställde mig igen, då blev den högre. Ställde mig igen, ännu högre. För varje gång jag ställde mig så blev vikten högre! När jag hade passerat 67 så sprang jag och letade reda på mamma och pappas våg. Shit vilken ångest alltså!
65.5 visade den vågen. Lite bättre, men fortfarande galet mycket...

Funderar på om jag ska lägga in några bilder här på min kropp. Eller om jag ska låta bli av hänsyn till känsliga läsare...
Vad tycker ni?

Har fått en ny prenumerant på Bloggkoll föresten. 7 st är jag uppe i nu ^^
Ligger därmed först i kategorin Intressen>Självförbättring!

Jag var just inne på bloggkoll.

Jag  har sex prenumeranter. Sex stycken sitter där ute och väntar på att jag ska skriva nånting nytt! Funderade allvarligt på att ge upp allt och göra... Jag, vad? Jag vet inte, men jag var så jävla less på allt misslyckande.
Men sen såg jag att minst sex personer faktiskt vill läsa det jag skriver, trots att jag är fet och ful, trots att jag aldrig lyckas gå ner i vikt, trots att jag är världens sämsta förebild.

Jag blev glad!

Det känns som att jag har gett upp.
Jag vet inte vad jag gör längre.

Jag kan låta bli att äta frukost, lunch, middag, you name it, men sen en känsla av att det inte spelar någon roll och innan jag vet ordet av så har jag klämt i mig fem mackor. Då kommer ångesten och Ana och Mia slåss med varandra innuti mitt huvud. Oftast vinner Mia och jag fortsätter att hetsäta som en gris för att sedan stänga in mig på toan och förgäves försöka få upp allt äckel.
Det händer även att jag bara låter dom fortsätta bråka medans jag går och lägger mig och vilar.
Just det, vilar.
Inte träna, inte städa, inte ens gå med hunden.

Jag är så trött, så trött.
Jag fryser och svettas om vartannat och sover så mycket jag bara kan.

Vart ska det sluta?