AnnaMaria

Tänk om man kunde äta utan att behöva bry sig...

Magen säger att den är hungrig.

Jag ignorerar det. Inte så att jag inte vill äta, jag har ätit väldigt lite idag, så det spelar inte så stor roll. Utan för att jag måste passera mamma och pappas sovrum för att komma till köket. Kan bara tänka mig vilka kommentarer jag skulle få om jag öppnade kylskåpet mitt i natten...

En sak som är jävligt jobbig med att ha ätstörningar är inställningen att allt är värt det, bara man går ner i vikt några kilon.
Beställde just hem en hel massa kosttillskott som ska öka fettförbränningen, minska aptiten och ge mer energi.
Vet inte om dom hjälper, och egentligen har jag inte råd att köpa onödiga saker just nu.

Ändå gör jag det.
Varför?
För att stilla ett tvång?
Eller för att försöka nå upp till ett mål?

Tack föresten för alla gulliga kommentarer i förra inlägget. När jag läser sånna saker så kommer den friska sidan av mig fram. Den som ryter och skriker att det här är så FEL!
Hon stannar inte kvar, men hon tittar förbi, och det är kanske ett steg på vägen...

Jag väger mig knappt nu längre.
Eller, tja, jag väger mig, men vi har ju inte en enda våg som visar rätt i det här huset, så det spelar inte så stor roll vad den visar för siffror.

Huvudsaken är vad jag gör.
Jag så mentalt nere just nu att jag knappt orkar gå ut med hundarna. Därmed gör jag inte så mycket. Men jag äter heller inte ordentligt.

En helt normal dag:
Frukost: Svälja ner tabletterna med några klunkar minimjölk eller lättfil. ~50 kcal
Lunch: Ev. ett glas mjölk eller en smörgås, oftast ingenting. ~ 0-200 kcal
Mellanmål: Ev. en frukt, oftast ingenting. ~  0-150 kcal
Middag: Vad som serveras, normal eller lite mindre än en normal portion. ~ 3-600 kcal
Kvällsfika: En frukt för det mesta, annars ca en dl lättfil eller minimjölk. ~ 20-100 kcal

Idag har jag i runda släng fått i mig 5-700 kcal. Vet inte riktigt, har inte varit så noga med att hålla reda på det. Det är inte mindre än 500 i alla fall, för idag lyckades jag faktiskt äta alla mål som är uppskrivna.

För er som undrar varför jag har en ätstörning eller varför jag inte pratar med mina föräldrar om den. Här har ni två dialoger som har ägt rum hemma de senaste dagarna.

Mamma: Men du har ju typ... anorektiskt "tankesätt". Fast utan att ha anorexia då.
Jag: UNS kallas det då.
Pappa: Utan Några Symtom eller?

Tack, verkligen...


Igår:
Mamma: Inte konstigt att du är så här, du har knappt ätit nånting idag.
Jag: Allt beror inte på vad man äter och inte äter.
Mamma: Ne, men försök äta nånting i morgon så ska du se att du mår bättre då.

Idag:
Dålig aptit som vanligt och det enda vi hade var lite blåbärspaj som jag petade i mig. Det var gott och jag fick massor med ångest av det. Mitt i ångesten kom mamma och pappa hem från jobbet.
Pappa: Har du ätit upp HELA pajen!?
Jag: Det var ju inte nå mycket kvar av den.
Mamma: Det var ju nästan halva, det såg jag ju imorse!
(Jag tänker: Kanske du åt resten då da!)
Jag: Det var det ju inte! I alla fall inte det jag åt!
Pappa: Du äter ju alltid upp allting som är kvar.
Jag: Gör jag INTE!
Pappa: Joho, du åt ju den där sista bullen i påsen häromdan, och nu pajen.
Jag: Det var för fan EN bulle kvar i en påse som innhöll typ 20 st. Och jag hade inte rört den tidigare till skillnad från er!
Pappa: Det spelar väl ingen roll hur lite som är kvar, det smakar väl ändå gott när jag kommer hem från jobbet!
Jag: Men baka en ny paj-jävel då!
Mamma: Men vi kan ju inte baka varje dag!?

Är det så konstigt att jag har problem med maten?

Och då är dom ändå lugna nu. När jag gick skola, speciellt högstadiet, så var det mycket värre. Vad jag än åt, och då menar jag verkligen VAD JAG ÄN ÅT, så fick jag alltid en kommentar i likhet med: Tänk på vad du stoppar i dig, eller, Behöver du verkligen äta det där?

Någon som vill köpa ett par föräldrar?

108 Antidepp
55 Ipren/Magnecyl
29 Sömntabletter
70 cl Abstinthe 60%

Tror ni det räcker?

Jag står stilla på vågen och det står stilla i huvudet. Jag vill verklligen inte vara så här tjock!

Världens mardröm när jag ställde mig på vågen i morse.
Först tyckte jag att det var en lite konstig vikt, så jag ställde mig igen, då blev den högre. Ställde mig igen, ännu högre. För varje gång jag ställde mig så blev vikten högre! När jag hade passerat 67 så sprang jag och letade reda på mamma och pappas våg. Shit vilken ångest alltså!
65.5 visade den vågen. Lite bättre, men fortfarande galet mycket...

Funderar på om jag ska lägga in några bilder här på min kropp. Eller om jag ska låta bli av hänsyn till känsliga läsare...
Vad tycker ni?

Har fått en ny prenumerant på Bloggkoll föresten. 7 st är jag uppe i nu ^^
Ligger därmed först i kategorin Intressen>Självförbättring!

Jag var just inne på bloggkoll.

Jag  har sex prenumeranter. Sex stycken sitter där ute och väntar på att jag ska skriva nånting nytt! Funderade allvarligt på att ge upp allt och göra... Jag, vad? Jag vet inte, men jag var så jävla less på allt misslyckande.
Men sen såg jag att minst sex personer faktiskt vill läsa det jag skriver, trots att jag är fet och ful, trots att jag aldrig lyckas gå ner i vikt, trots att jag är världens sämsta förebild.

Jag blev glad!