Tack!
Shit, jag blir alldeles tårögd när jag går in och kollar statistiken.
Nästan ett år sedan jag bloggade sist, och ändå är det någon varje dag som går in här och kollar. Att ni faktiskt bryr er så pass mycket...
Nästan ett år sedan jag bloggade sist, och ändå är det någon varje dag som går in här och kollar. Att ni faktiskt bryr er så pass mycket...
Shit
Det var längesen nu alltså.
Det har hänt så sjukt mycket de senaste månderna. Mest sånt som jag inte vill ta upp här. Den senaste tiden har jag blivit liiiite (ytterst lite) friskare i mitt sätt att äta. Jag har (om möjligt) blivit ytterligare lite pytteliiiiiite bättre i mitt sätt att tänka.
Dom sjuka tankarna är fortfarande där. Jag vill fortfarande uppnå mitt mål, men plötsligt kan jag få tankar ibland om att vägen dit kanske inte är värt besväret. Jag vet inte riktigt. Det är som om jag plötsligt har börjat gå igenom alla mina ätstörda år och faktiskt insett vad dom har kostat mig. Och nu när jag står här, flera år senare, utan någon större förändring viktmässigt sett så känns det helt jävla bortkastat.
Men jag vet inte om något annat. Allt annat är okänt, skrämmande. Det är som om jag inte riktigt vet hur man lever som vanligt, som om jag fortsätter i dom sjuka hjulspåren bara för att det är lättare, för att jag vet hur man gör.
Det kommer att vara väldigt sporadisk uppdatering på den här bloggen ett litet tag framöver. Efter sommaren kanske jag har landat lite. Just nu är det som sagt så mycket som händer. Men jag kommer att fortsätta blogga här. Även om bloggen kanske byter inriktning bort från pro-ana så kommer den att fortsätta. Jag vet inte om jag kommer att kunna bli frisk, men jag vet att jag inte kommer att kunna fortsätta såhär i alla fall...
Det har hänt så sjukt mycket de senaste månderna. Mest sånt som jag inte vill ta upp här. Den senaste tiden har jag blivit liiiite (ytterst lite) friskare i mitt sätt att äta. Jag har (om möjligt) blivit ytterligare lite pytteliiiiiite bättre i mitt sätt att tänka.
Dom sjuka tankarna är fortfarande där. Jag vill fortfarande uppnå mitt mål, men plötsligt kan jag få tankar ibland om att vägen dit kanske inte är värt besväret. Jag vet inte riktigt. Det är som om jag plötsligt har börjat gå igenom alla mina ätstörda år och faktiskt insett vad dom har kostat mig. Och nu när jag står här, flera år senare, utan någon större förändring viktmässigt sett så känns det helt jävla bortkastat.
Men jag vet inte om något annat. Allt annat är okänt, skrämmande. Det är som om jag inte riktigt vet hur man lever som vanligt, som om jag fortsätter i dom sjuka hjulspåren bara för att det är lättare, för att jag vet hur man gör.
Det kommer att vara väldigt sporadisk uppdatering på den här bloggen ett litet tag framöver. Efter sommaren kanske jag har landat lite. Just nu är det som sagt så mycket som händer. Men jag kommer att fortsätta blogga här. Även om bloggen kanske byter inriktning bort från pro-ana så kommer den att fortsätta. Jag vet inte om jag kommer att kunna bli frisk, men jag vet att jag inte kommer att kunna fortsätta såhär i alla fall...
