AnnaMaria

Men jag ser ljuset i slutet av tunneln.

Har jag riktigt tur så kanske jag slipper äta både frukost och lunch imorgon.
Har jag ännumer tur så blir det sallad till middag.

Det är nånting som jag behöver nu.
Mamma fick nått flux om att vi skulle bli vänner igen över en middag (alltså äta ute) dessutom träffade jag en kompis på lunchen som jag inte träffat på skitlänge.
Hon är några år yngre än mig (hon har precis börjat sjuan) och har det jäkligt jobbigt både hemma och på skolan. Som jag har uppfattat det så ligger hon på kanten av ätstörningar.
När jag träffade henne så var hon ute och gick på lunchrasten, jag frågade om hon hade ätit lunch och det hade hon inte.
Varför frågade jag och hon sa att hon inte hade någon att äta med.
Vet inte om hon ljög eller inte, men jag är så jävla rädd att hon ska få nått skit. Jag var ju precis i hennes ålder och gick på samma skola när jag började skippa lumcherna och promenera istället. Jag tycker så jävla mycket om den där ungen oxå, skulle hellre skjuta mig själv än att se henne få någon äs.
Drog med henne hem till mig och lagade pasta och köttfärssås. Hon åt lite tyckte jag, fast kanske helt normal för hennes storlek (hon är ganska liten).
Kändes i alla fall bra att ha sett henne äta, fast jag har grymt mycket ångest att jag åt när jag egentligen inte hade behövt.
Men hey, föregå med gott exempel, är det en giltig ursäkt?

I alla fall så har jag ätit mer idag än vad jag brukar äta på en vecka på skolan. Usch. Magen är uppsvälld som en ballong och det går vågor på fläsket...
Men som sagt.
En middag kvar, sen frihet!