AnnaMaria

Imorgon kl. 23.00 är det exakt två år sedan.
Det kommer att bli en förjävlig dag.
Nu ska jag vara stark och berätta varför.

Namn på personer och dyl. är ändrade för att skydda övrigas identitet.


Prolog:
När jag var ungefär 13-14 år började jag umgås med en tjej vid namn Sanna.
Först var det en lite trevande vänskap, men den utvecklades snart till något unikt.
Vi kompletterade varandra. Vi var som tvillingar. Vi tänkte på samma sätt, avslutade varandras meningar etc.
Med henne kunde jag göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara.
Oavsett vad som hände så fanns hon alltid där för mig och vice versa.
Jag är ett år äldre än henne och gick andra året på gymnasiet när hon gick första. Naturligtvis gick vi på samma skola.
Jag hade flyttat till lägenhet och hon bodde på elevhem på skolan.


Dagen då det hemska hände...
Dagen före lucia för två år sedan hade vi precis haft en dansuppvisning.
Den var enormt uppskattad.
Alla tyckte att vi var superduktiga och vi fick mängder med beröm.
Ingen såg dock vad som skedde under ytan.
Jag vill tro att det var spontant, men i mitt undermedvetna så vet jag att jag planerade det.

Jag hade varit sjukskriven veckan före, men jag ville promt tillbaka till skolan den här veckan för att kunna slutföra dansen.

Det var en onsdag.

Sanna övertalade mig att sova över hos henne.
Jag visste inte om jag ville, men så blev det tillslut.
Det förändrade ingenting.
Det förändrade allt.

Strax före elva på kvällen gick jag in på toan.
Jag hade druckit lite alkohol tidigare, inte mycket, men dock druckit.
Väl inne på toan så tog demonerna över mig.
Jag svalde tabletter och skar mig om vart annat.
Jag skar och skar.
Jag vet inte hur många tabletter jag svalde, men långt över 40 smärtstillande och några andra. Jag tror inte ens att jag vet vad det var, jag bara svalde det som fanns till hands.
Jag skar mig på armarna, jag skar mig på benen. Jag skar djupt, jag rispade, jag gjorde allt.
Jag grät.

Strax efter elva knackade Sanna på dörren och frågade hur jag mådde.
Jag kunde inte svara henne.
Jag kollade på golvet och såg allt blod, men jag orkade inte bry mig.
Sanna lyckades på något underligt sätt få upp låset.
Jag vet inte vad hon tänkte när hon såg mig, det berättade hon aldrig, och jag fick aldrig chansen att fråga.
Efter att Sanna hittade mig har jag bara luddiga bilder av vad om hände.
Hon tryckte en handduk mot handleden där såren var som djupast.
Sedan såg hon förpackningarna med tabletter. Eller rättare sagt, dom tomma förpackningarna.
Jag tror hon blev rädd, riktigt rädd.
Jag tror hon frågade vad jag hade gjort, kanske skrek hon... Jag minns inte....
Hon bad mig trycka med handduken mot såren medans hon ringde ambulans.
När jag inte regerade tog hon tag i min hand och tryckte den mot handduken.
Medans hon pratade i telefonen tog jag bort handduken från armen.

Den var full av blod.
Det fanns inget vitt kvar på den, den var helt rödfärgad.
Jag tror att jag var faschinerad av det, vilken vacker färg det var.
Det susade i huvudet.
Jag tror att Sanna sa något åt mig, men det susade för mycket. Jag hörde ingenting.
Jag såg på armen, på blodet som pulserade från såren och över armen ner mot golvet.
Sedan blev allting svart.





Jag dog den kvällen.













Jag vaknade upp över ett dygn senare på IVA.
Jag hade fått hjärtstillestånd i samma ögonblick som jag anlände till sjukhuset.
Efter magpumpning och hjärtmassage och fan vet allt så var jag dock stabil.
Men jag hade redan dött.
Eller rättare sagt, mitt förra jag dog.
Nu var det någon ny i min kropp.
Jag var någon annan, men fortfarande samma.


Det var nu det hemska började.


Efter några månaders sjukskrivning och samtalskontakt med PBU så mådde jag förmodligen sämre än någonsin.
Jag hade ingen ork kvar.
Jag sov flera dagar i sträck och orkade knappt göra något när jag var vaken.
Pga. min brist på energi så var jag tvungen att sälja min älskade häst.
Hon förtjänade bättre.
Hon har det bra nu, men jag saknar henne.

Men det var nu jag fick ta den största smällen av dom alla.


Sanna, som hade gjort allt för mig.
Hon hade fått mig att lova att aldrig mer skära mig.
Hon hade fått mig att faktiskt försöka leva.
Just då betydde hon allt för mig.
Jag hade kunnat dö för henne.
Jag hade kunnat leva för henne.
Jag hade gjort allt hon bad mig om.
Hon var nu det enda som höll mig vid liv.
Och hon lämnade mig.
Hon hade inte ens mage att se mig i ögonen och säga sanningen.
Plötsligt var hon bara borta.

Jag ser henne nästan varje dag nu.
Vi går på samma skola.
Vi pratar inte med varandra.
Vi låtsas inte se varandra.

Hon fick mig att leva, men om det här är att leva, varför lät hon mig då inte dö?








Tårarna bara rinner.
Jag känner mig helt vilsen.
Jag vill ta något vasst, vad som helst och bara skära.
Skära, sticka, bränna, rispa, vad som helst, bara det känns!
Smärta är det enda som är på riktigt.
Det är det enda som är sant.
Varför ska man neka saningen och välkomna lögnerna?
Jag gav ett löfte, men om jag inte existerar för henne, betyder då vårat löfte något?

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.



Det finns mycket mer att  berätt om vad som hände.
Det här är bara en sammanfattning.
Jag orkar inte gå in på detaljer som känslor och skit just nu.
Då finns risken att jag gör det igen.
Det får inte hända.
Eller?

Jag vet inte...